Känslan av att aldrig göra rätt
Idag har varit en ganska ok dag. Bortsett från mensvärk och att man saknar säsong 8 av Vänner..
Jag kom precis hem från en lång kvällspromenad med min hund. Efter många bortföklaringar till varför jag egentligen inte iddes gå vart jag till slut tvungen, fördel och ibland nackdel med att ha hund.
Kom hem hungrig, som vanligt..trots en ganska ok dag matmässigt. Fick i mig en matig frukost och en duglig lunch.
Varför ska det aldrig räcka? Varför kan inte jag klara mig på bara en frukost och en lätt lunch?
Nej, min mage ska vara hungrig kl 20.00 på kvällen!!
Vill inte kalla det vräka, men åt gjorde jag, en mellansmoothie och självklart lite bröd. Av allt jag kunde välja mellan så valde jag bröd! Min mage tål inte bröd, min ångest kan inte hantera bröd..men det var vad jag åt.
Medans jag åt skakade jag på huvudet åt mig själv, vad håller jag på med? Jag är hungrig och sugen på det här, men hur kommer jag att må efteråt? Vad ska jag prioritera i det här läget? Vad är rätt?
Att stå med fingrar i halsen och få bröstsmärtor, huvudvärk och yrsel känns inte rätt. Inte heller magont och illamående..
Hur ska jag någonsin kunna bli frisk, när jag inte ens kan avgöra en enkel känsla.
Jag hatar mig själv för att jag känner så här. Att jag har satt mig i en sådan situation som kräver styrka och tålamod för att ta sig ur..något jag för tillfället saknar. Jag är ensam, liten, svag och klen.
Herregud, jag kan ju inte ens motstå mat. Något som jag vet gör mig ledsen, gör att jag får ångest och känner mig äcklig!
För ett antal år sedan älskade jag mat. Att komma hem efter skolan och känna doften av mat ifrån köket. Mamma hade lagat potatismos eller pannkakor. Då vart jag lycklig. Eller på gymnasiet, efter skolan, då vi nästan alltid gick till ett fik. Jag åt ofta chokladboll eller kladdkaka, utan att ens tänka tanken på konsekvensen. Idag går inte det..idag är jag flera steg före och måste planera ett helt motionspass om jag ens ska smutta på en chokladkaka..
Vilket liv...vilket underbart, fantastiskt liv!
Känn ironin..
Jag kom precis hem från en lång kvällspromenad med min hund. Efter många bortföklaringar till varför jag egentligen inte iddes gå vart jag till slut tvungen, fördel och ibland nackdel med att ha hund.
Kom hem hungrig, som vanligt..trots en ganska ok dag matmässigt. Fick i mig en matig frukost och en duglig lunch.
Varför ska det aldrig räcka? Varför kan inte jag klara mig på bara en frukost och en lätt lunch?
Nej, min mage ska vara hungrig kl 20.00 på kvällen!!
Vill inte kalla det vräka, men åt gjorde jag, en mellansmoothie och självklart lite bröd. Av allt jag kunde välja mellan så valde jag bröd! Min mage tål inte bröd, min ångest kan inte hantera bröd..men det var vad jag åt.
Medans jag åt skakade jag på huvudet åt mig själv, vad håller jag på med? Jag är hungrig och sugen på det här, men hur kommer jag att må efteråt? Vad ska jag prioritera i det här läget? Vad är rätt?
Att stå med fingrar i halsen och få bröstsmärtor, huvudvärk och yrsel känns inte rätt. Inte heller magont och illamående..
Hur ska jag någonsin kunna bli frisk, när jag inte ens kan avgöra en enkel känsla.
Jag hatar mig själv för att jag känner så här. Att jag har satt mig i en sådan situation som kräver styrka och tålamod för att ta sig ur..något jag för tillfället saknar. Jag är ensam, liten, svag och klen.
Herregud, jag kan ju inte ens motstå mat. Något som jag vet gör mig ledsen, gör att jag får ångest och känner mig äcklig!
För ett antal år sedan älskade jag mat. Att komma hem efter skolan och känna doften av mat ifrån köket. Mamma hade lagat potatismos eller pannkakor. Då vart jag lycklig. Eller på gymnasiet, efter skolan, då vi nästan alltid gick till ett fik. Jag åt ofta chokladboll eller kladdkaka, utan att ens tänka tanken på konsekvensen. Idag går inte det..idag är jag flera steg före och måste planera ett helt motionspass om jag ens ska smutta på en chokladkaka..
Vilket liv...vilket underbart, fantastiskt liv!
Känn ironin..
Perfekt..men ändå inte
Helgen har verkligen varit perfekt..motions- och matmässigt, för visst är det det livet går ut på.
I fredags vaknade jag tidigt och kände ett sug efter en löprunda. Benen hade inte vaknat, men jag tvingade såklart igång kroppen. Efteråt gick jag, sambon och hunden en 2 timmars lång promenad. Gissa om helgen började bra.
Likaså gårdagen, lördag. Gick en rask morgonpromenad med hunden, stackarn blev medtvingade tidigt på morgonen, han är vanligtvis VÄLDIGT morgontrött..
Senare på kvällen "lurade" jag med sambon på cykel på en rask promenad, hela två timmar senare var vi hemma, trötta i benen, iallafall jag, men inget jag erkände för mig själv. Jag hade ju varit duktig!
Idag, en perfekt avslutning på helgen, har vi varit ute och vandrat i alperna i över 5 timmar! Inte nog med en fantastisk upplevelse och vackra vyer, jag fick en rejäl promenad.
Jag kände mig verkligen duktig, äntligen ska jag börja ta tag i det nu, om jag bara lyckas hålla mig den här dagen så har jag gått massa minus!!
MEN, jag lyckades såklart inte. När vi kom hem började magen skrika åt mig, och dum som jag är så lyssnar jag..går till köket och gör i ordning en tallrik med yoghurt. Helgen förstörd. Allt förgäves, helt i onödan..Bra Linda.
Vad håller jag på mig? Jag har haft en toppenhelg tillsammans med min familj som jag älskar, vi har haft fantastiskt väder och jag har faktiskt mått bra (bortsett från att jag kände mig enormt fet efter en tur på stan i lördags, hatar mina lår!!)
Är det så här det kommer att vara om tio år? När jag är närmare 40 år, kommer jag då fortfarande gnälla över min vikt och mitt utseende, kommer mina barn ständigt få höra hur fet och värdelös deras mamma är?
Vart leder den här sjukdomen? Mer än raka vägen till helvetet...
Tänker ni aldrig hur det här kunde hända er?
Jag tänker på det varje dag..och jag önskar jag visste svaret. Istället låter jag det bara fortsätta hända mig..
Jag intalar mig själv att jag kan bli frisk, jag intalar min familj och mina vänner det.
Jag ser bara min röda lilla djävul på vänster axel skaka på huvudet..för en gång skull är jag beredd att hålla med henne..
Jag klarar inte det här, inte själv, inte en chans. Jag behöver hjälp..
Tack åter igen för en helt värdelös, bortkastad och alldeles underbar helg.
I´m done..
I fredags vaknade jag tidigt och kände ett sug efter en löprunda. Benen hade inte vaknat, men jag tvingade såklart igång kroppen. Efteråt gick jag, sambon och hunden en 2 timmars lång promenad. Gissa om helgen började bra.
Likaså gårdagen, lördag. Gick en rask morgonpromenad med hunden, stackarn blev medtvingade tidigt på morgonen, han är vanligtvis VÄLDIGT morgontrött..
Senare på kvällen "lurade" jag med sambon på cykel på en rask promenad, hela två timmar senare var vi hemma, trötta i benen, iallafall jag, men inget jag erkände för mig själv. Jag hade ju varit duktig!
Idag, en perfekt avslutning på helgen, har vi varit ute och vandrat i alperna i över 5 timmar! Inte nog med en fantastisk upplevelse och vackra vyer, jag fick en rejäl promenad.
Jag kände mig verkligen duktig, äntligen ska jag börja ta tag i det nu, om jag bara lyckas hålla mig den här dagen så har jag gått massa minus!!
MEN, jag lyckades såklart inte. När vi kom hem började magen skrika åt mig, och dum som jag är så lyssnar jag..går till köket och gör i ordning en tallrik med yoghurt. Helgen förstörd. Allt förgäves, helt i onödan..Bra Linda.
Vad håller jag på mig? Jag har haft en toppenhelg tillsammans med min familj som jag älskar, vi har haft fantastiskt väder och jag har faktiskt mått bra (bortsett från att jag kände mig enormt fet efter en tur på stan i lördags, hatar mina lår!!)
Är det så här det kommer att vara om tio år? När jag är närmare 40 år, kommer jag då fortfarande gnälla över min vikt och mitt utseende, kommer mina barn ständigt få höra hur fet och värdelös deras mamma är?
Vart leder den här sjukdomen? Mer än raka vägen till helvetet...
Tänker ni aldrig hur det här kunde hända er?
Jag tänker på det varje dag..och jag önskar jag visste svaret. Istället låter jag det bara fortsätta hända mig..
Jag intalar mig själv att jag kan bli frisk, jag intalar min familj och mina vänner det.
Jag ser bara min röda lilla djävul på vänster axel skaka på huvudet..för en gång skull är jag beredd att hålla med henne..
Jag klarar inte det här, inte själv, inte en chans. Jag behöver hjälp..
Tack åter igen för en helt värdelös, bortkastad och alldeles underbar helg.
I´m done..
Varför?
Ett tag trodde jag att jag kände mig själv. Jag visste vad jag ville bli när jag blev stor, jag visste vilken bil jag skulle köpa och vart jag skulle bo..etc
Idag är jag vilsen. Vem är jag? Vad vill jag?
Min mormor dog för nästan exakt 12 år sedan. Det är längesedan. Många tycker jag ska gå vidare, sluta sörja, sluta älta. Jag vill inte gå vidare, jag vill leva vidare genom att prata med henne, tänka på henne. Hon var mitt allt, hon var som en mamma för mig. Jag skäms för vad och vem jag har blivit, hon skulle aldrig vara stolt över mig som jag är idag. Det jag gör mot mig själv, mot min kropp, hon skulle inte acceptera det. Hon skulle ha velat hjälpa mig..
När jag tittar mig i spegeln så börjar jag gråta. Hur har jag kunnat låta det gå så här långt, mormor hade aldrig velat det.
Hade det hänt om hon levt? Om hon funnits hos mig?
Jag vill inte stoppa mina fingrar i munnen och kräkas. Jag får ont i huvudet varje gång, jag blir yr och min hals gör jätteont efteråt. Men det känns oftast bättre.
Jag hatar mig själv för allt jag stoppar i mig så jag tvingas gå igenom samma procedur varje gång.
Varför bara inte sluta äta? Sluta äta det som framkallar den här hemska, djävulska känslan!!
Idag gjorde min sambo pannkakor, världens godaste! Verkligen..han hade mixat med både vanligt mjöl och grahamsmjöl, supergott. Pannkakor med sylt och ett glas mjölk till..
Efteråt ljög jag om att jag kände för att ta en dusch, allt för att han inte skulle höra mig kräkas.
Nu, efter att ha kollat färdigt på Sex and the City och en skål med popcorn är jag precis åter från ett toalettbesök, gråtandes, öm i halsen och misslyckad!
Av någon konstig anledning har jag en spegel bredvid mig, här vid datorn. Jag tål inte att se mig själv, ändå tvingar jag mina ögon att titta. Se vilken hemsk, misslyckad och ful människa jag är.
Jag klarar inte ens av att svälta mig, att sluta kräkas, att tala sanning, att gå ner i vikt. Jag klarar inte ens av att leva.
Vad nu leva innebär..jag gör det i varje fall inte.
Det här är inget liv..det är ett helvete.
Att vilja bli frisk. Vill jag det? Vill jag äta utan att kräkas? Vill jag kunna unna mig en pizza en gång i månaden? JAAAA.
Vill jag sluta tänka på mat och vikt varje sekund, sluta tvångsträna, sluta titta mig i spegeln och döma mig själv, ja, snälla..
Frisk, det innebär viktuppgång, jag måste slänga alla mina gamla kläder, jag har inte råd att köpa nya. Jag vill inte se ut som människor med storlek 40, jag vill inte ha M eller L, jag vill vara smal..jag vill ha en smal midja, smala lår och tunna kinder..jag vill inte vara tjock, fet och ful..jag orkar inte längre.
Jag orkar inte bråka med den röda djävulen på ena axeln, jag vill lyssna på ängeln..men hon är inte stark nog.
Hur ska jag göra henne stark nog??
Jag vill inte bli frisk..
Jag orkar inte mer..jag orkar inte kämpa mer.
Sjukdom 1
Linda 0
Game Over
Idag är jag vilsen. Vem är jag? Vad vill jag?
Min mormor dog för nästan exakt 12 år sedan. Det är längesedan. Många tycker jag ska gå vidare, sluta sörja, sluta älta. Jag vill inte gå vidare, jag vill leva vidare genom att prata med henne, tänka på henne. Hon var mitt allt, hon var som en mamma för mig. Jag skäms för vad och vem jag har blivit, hon skulle aldrig vara stolt över mig som jag är idag. Det jag gör mot mig själv, mot min kropp, hon skulle inte acceptera det. Hon skulle ha velat hjälpa mig..
När jag tittar mig i spegeln så börjar jag gråta. Hur har jag kunnat låta det gå så här långt, mormor hade aldrig velat det.
Hade det hänt om hon levt? Om hon funnits hos mig?
Jag vill inte stoppa mina fingrar i munnen och kräkas. Jag får ont i huvudet varje gång, jag blir yr och min hals gör jätteont efteråt. Men det känns oftast bättre.
Jag hatar mig själv för allt jag stoppar i mig så jag tvingas gå igenom samma procedur varje gång.
Varför bara inte sluta äta? Sluta äta det som framkallar den här hemska, djävulska känslan!!
Idag gjorde min sambo pannkakor, världens godaste! Verkligen..han hade mixat med både vanligt mjöl och grahamsmjöl, supergott. Pannkakor med sylt och ett glas mjölk till..
Efteråt ljög jag om att jag kände för att ta en dusch, allt för att han inte skulle höra mig kräkas.
Nu, efter att ha kollat färdigt på Sex and the City och en skål med popcorn är jag precis åter från ett toalettbesök, gråtandes, öm i halsen och misslyckad!
Av någon konstig anledning har jag en spegel bredvid mig, här vid datorn. Jag tål inte att se mig själv, ändå tvingar jag mina ögon att titta. Se vilken hemsk, misslyckad och ful människa jag är.
Jag klarar inte ens av att svälta mig, att sluta kräkas, att tala sanning, att gå ner i vikt. Jag klarar inte ens av att leva.
Vad nu leva innebär..jag gör det i varje fall inte.
Det här är inget liv..det är ett helvete.
Att vilja bli frisk. Vill jag det? Vill jag äta utan att kräkas? Vill jag kunna unna mig en pizza en gång i månaden? JAAAA.
Vill jag sluta tänka på mat och vikt varje sekund, sluta tvångsträna, sluta titta mig i spegeln och döma mig själv, ja, snälla..
Frisk, det innebär viktuppgång, jag måste slänga alla mina gamla kläder, jag har inte råd att köpa nya. Jag vill inte se ut som människor med storlek 40, jag vill inte ha M eller L, jag vill vara smal..jag vill ha en smal midja, smala lår och tunna kinder..jag vill inte vara tjock, fet och ful..jag orkar inte längre.
Jag orkar inte bråka med den röda djävulen på ena axeln, jag vill lyssna på ängeln..men hon är inte stark nog.
Hur ska jag göra henne stark nog??
Jag vill inte bli frisk..
Jag orkar inte mer..jag orkar inte kämpa mer.
Sjukdom 1
Linda 0
Game Over
Panik!!
Efter hårt slit med att äntligen få bli frisk, har jag nu fått mitt straff. Viktuppgång!!
Vägde mig imorse på vågen, väger nu 58,5 kg!!!
För er som aldrig har varit i min sits, gått i mina skor osv kommer nu att tycka att jag är knäpp, kanske rentav en idiot, men jag är fet fet fet!!! Fet som en jävla kossa.
Jag vägde som minst 55kg, det var i vintras, alltså över ett halvår sedan, så egentligen borde jag vara nöjd med "bara" 3,5kg viktuppgång, men icke. Det är katastrofalt mycket, jag vägrar acceptera det!
Ett tag vart jag lycklig, jag trodde att ok, nu ska jag bannemej bli frisk från det här helvetet. Jag ville vänja mig vid att väga så här mycket. De flesta av mina kläder kan jag inte använda längre, jag har fått köpa en helt ny garderob, men ok, jag ville verkligen försöka acceptera det. Vad fasen, 58-59 kg är en ganska vanlig vikt, de flesta människor tycker inte att det är för mycket.
Men det höll vad, 3 dagar? JAg ljuger när jag inbillar mig själv att det är ok, det är fan inte ok.
Jag tränar varje dag i veckan, springer flera mil, promenerar flera timmar i raskt tempo och äter knappt ingenting. Varför händer det ingenting?? Varför vill inte min kropp tappa dessa äckliga kilon, den feta massan som har lagts till på min kropp! Äckligt!
Ingen förstår mig..
Alla mina vänner och min familj försöker "peppa" mig genom att säga "Vännen, du är verkligen inte tjock" eller "Du har inte alls gått upp i vikt" Åt helvete med dom! Dom ljuger..jag hatar dessa lägner..
Jag är äcklig, ful, värdelös, dum, tjock, fet och misslyckad! That´s it!
Vägde mig imorse på vågen, väger nu 58,5 kg!!!
För er som aldrig har varit i min sits, gått i mina skor osv kommer nu att tycka att jag är knäpp, kanske rentav en idiot, men jag är fet fet fet!!! Fet som en jävla kossa.
Jag vägde som minst 55kg, det var i vintras, alltså över ett halvår sedan, så egentligen borde jag vara nöjd med "bara" 3,5kg viktuppgång, men icke. Det är katastrofalt mycket, jag vägrar acceptera det!
Ett tag vart jag lycklig, jag trodde att ok, nu ska jag bannemej bli frisk från det här helvetet. Jag ville vänja mig vid att väga så här mycket. De flesta av mina kläder kan jag inte använda längre, jag har fått köpa en helt ny garderob, men ok, jag ville verkligen försöka acceptera det. Vad fasen, 58-59 kg är en ganska vanlig vikt, de flesta människor tycker inte att det är för mycket.
Men det höll vad, 3 dagar? JAg ljuger när jag inbillar mig själv att det är ok, det är fan inte ok.
Jag tränar varje dag i veckan, springer flera mil, promenerar flera timmar i raskt tempo och äter knappt ingenting. Varför händer det ingenting?? Varför vill inte min kropp tappa dessa äckliga kilon, den feta massan som har lagts till på min kropp! Äckligt!
Ingen förstår mig..
Alla mina vänner och min familj försöker "peppa" mig genom att säga "Vännen, du är verkligen inte tjock" eller "Du har inte alls gått upp i vikt" Åt helvete med dom! Dom ljuger..jag hatar dessa lägner..
Jag är äcklig, ful, värdelös, dum, tjock, fet och misslyckad! That´s it!
Vad är lycka?
Vaknade idag med en konstig känsla..eller annorlunda känsla för min del.
Jag vaknade lycklig.
Vad är lycka egentligen? För mig är det att inte behöva tänka på vikt och mat i mer än några minuter. Att inte lockas av att plocka fram vågen varenda morgon för att straffa sig själv över gårdagens intag.
Idag hände inte detta. Jag vaknade av att jag bara ville ut och gå med min hund. Ingen brådska in på toaletten, inga hatiska tankar om mig själv. Detta kom först två timmar senare.
Alltså, lycka! Jag vann..om bara för två timmar.
// Ninni
Jag vaknade lycklig.
Vad är lycka egentligen? För mig är det att inte behöva tänka på vikt och mat i mer än några minuter. Att inte lockas av att plocka fram vågen varenda morgon för att straffa sig själv över gårdagens intag.
Idag hände inte detta. Jag vaknade av att jag bara ville ut och gå med min hund. Ingen brådska in på toaletten, inga hatiska tankar om mig själv. Detta kom först två timmar senare.
Alltså, lycka! Jag vann..om bara för två timmar.
// Ninni
