Perfekt..men ändå inte
Helgen har verkligen varit perfekt..motions- och matmässigt, för visst är det det livet går ut på.
I fredags vaknade jag tidigt och kände ett sug efter en löprunda. Benen hade inte vaknat, men jag tvingade såklart igång kroppen. Efteråt gick jag, sambon och hunden en 2 timmars lång promenad. Gissa om helgen började bra.
Likaså gårdagen, lördag. Gick en rask morgonpromenad med hunden, stackarn blev medtvingade tidigt på morgonen, han är vanligtvis VÄLDIGT morgontrött..
Senare på kvällen "lurade" jag med sambon på cykel på en rask promenad, hela två timmar senare var vi hemma, trötta i benen, iallafall jag, men inget jag erkände för mig själv. Jag hade ju varit duktig!
Idag, en perfekt avslutning på helgen, har vi varit ute och vandrat i alperna i över 5 timmar! Inte nog med en fantastisk upplevelse och vackra vyer, jag fick en rejäl promenad.
Jag kände mig verkligen duktig, äntligen ska jag börja ta tag i det nu, om jag bara lyckas hålla mig den här dagen så har jag gått massa minus!!
MEN, jag lyckades såklart inte. När vi kom hem började magen skrika åt mig, och dum som jag är så lyssnar jag..går till köket och gör i ordning en tallrik med yoghurt. Helgen förstörd. Allt förgäves, helt i onödan..Bra Linda.
Vad håller jag på mig? Jag har haft en toppenhelg tillsammans med min familj som jag älskar, vi har haft fantastiskt väder och jag har faktiskt mått bra (bortsett från att jag kände mig enormt fet efter en tur på stan i lördags, hatar mina lår!!)
Är det så här det kommer att vara om tio år? När jag är närmare 40 år, kommer jag då fortfarande gnälla över min vikt och mitt utseende, kommer mina barn ständigt få höra hur fet och värdelös deras mamma är?
Vart leder den här sjukdomen? Mer än raka vägen till helvetet...
Tänker ni aldrig hur det här kunde hända er?
Jag tänker på det varje dag..och jag önskar jag visste svaret. Istället låter jag det bara fortsätta hända mig..
Jag intalar mig själv att jag kan bli frisk, jag intalar min familj och mina vänner det.
Jag ser bara min röda lilla djävul på vänster axel skaka på huvudet..för en gång skull är jag beredd att hålla med henne..
Jag klarar inte det här, inte själv, inte en chans. Jag behöver hjälp..
Tack åter igen för en helt värdelös, bortkastad och alldeles underbar helg.
I´m done..
I fredags vaknade jag tidigt och kände ett sug efter en löprunda. Benen hade inte vaknat, men jag tvingade såklart igång kroppen. Efteråt gick jag, sambon och hunden en 2 timmars lång promenad. Gissa om helgen började bra.
Likaså gårdagen, lördag. Gick en rask morgonpromenad med hunden, stackarn blev medtvingade tidigt på morgonen, han är vanligtvis VÄLDIGT morgontrött..
Senare på kvällen "lurade" jag med sambon på cykel på en rask promenad, hela två timmar senare var vi hemma, trötta i benen, iallafall jag, men inget jag erkände för mig själv. Jag hade ju varit duktig!
Idag, en perfekt avslutning på helgen, har vi varit ute och vandrat i alperna i över 5 timmar! Inte nog med en fantastisk upplevelse och vackra vyer, jag fick en rejäl promenad.
Jag kände mig verkligen duktig, äntligen ska jag börja ta tag i det nu, om jag bara lyckas hålla mig den här dagen så har jag gått massa minus!!
MEN, jag lyckades såklart inte. När vi kom hem började magen skrika åt mig, och dum som jag är så lyssnar jag..går till köket och gör i ordning en tallrik med yoghurt. Helgen förstörd. Allt förgäves, helt i onödan..Bra Linda.
Vad håller jag på mig? Jag har haft en toppenhelg tillsammans med min familj som jag älskar, vi har haft fantastiskt väder och jag har faktiskt mått bra (bortsett från att jag kände mig enormt fet efter en tur på stan i lördags, hatar mina lår!!)
Är det så här det kommer att vara om tio år? När jag är närmare 40 år, kommer jag då fortfarande gnälla över min vikt och mitt utseende, kommer mina barn ständigt få höra hur fet och värdelös deras mamma är?
Vart leder den här sjukdomen? Mer än raka vägen till helvetet...
Tänker ni aldrig hur det här kunde hända er?
Jag tänker på det varje dag..och jag önskar jag visste svaret. Istället låter jag det bara fortsätta hända mig..
Jag intalar mig själv att jag kan bli frisk, jag intalar min familj och mina vänner det.
Jag ser bara min röda lilla djävul på vänster axel skaka på huvudet..för en gång skull är jag beredd att hålla med henne..
Jag klarar inte det här, inte själv, inte en chans. Jag behöver hjälp..
Tack åter igen för en helt värdelös, bortkastad och alldeles underbar helg.
I´m done..
Kommentarer
Postat av: Helena
Fortsätt kämpa Linda! Ät duktigt och rör på dig för att det är kul, du är inte fet och värdelös, fortsätt umgås med din älskade familj. Du verkar trivas då :)
kram
Trackback
